Vad världen har blivit liten
En tisdag eftermiddag ringde min chef och frågade om jag kunde åka till Paris på torsdagen. Frågan kom för mig väldigt oförberedd och jag undrade vad jag skulle göra där. ”Umgås med folk, ät gott och knyt kontakter.”, sa han. Det lät inte allt för betungande, tyckte jag. Snabbt fick jag ordna ett nytt pass eftersom mitt precis gått ut, ordna barnpassning, packa en liten väska och tidigt på torsdagens morgon bar det av.
När jag satt på planet började jag tänka på min farmor. Jag bodde på hennes gamla gård, bland de omgivningar hon under sin verksamma tid format. Farmor var född 1902 och det slog mig vad olika vår vardag var. När hon var i min ålder skulle en resa till Paris förmodligen ha varit något man i bästa fall drömde om. En tur till Östersund var bara det ett äventyr. För mig tog det en förmiddag och jag satt i en bil och tittade på Eiffeltornet genom fönstret.
Idag flyger vi och far till all världens länder på mindre än ett par dygn. Eller till och med några sekunder om man färdas via satellitbilder och Internet. Man kan förstå att vi människor med denna ökade tillgänglighet söker efter exotiska och oexploaterade miljöer hela tiden. Men i själva verket är det kanske en inre resa vi borde göra. Min farmor skötte gården, byns affär och sina barn. Hon hade inte behovet av att göra långa resor till exotiska platser. Hon fann sin frid i en eka på Näkten eller en höstdag i bärskogen. Vi som är födda nästan hundra år efter henne borde fundera på att någon gång ibland göra världen större igen. Så stor att vi hinner njuta av de små detaljerna i vår vardag. Kanske i en skog, kanske vid en eld. Eller bara hinna se en blomma i asfalten?